Turteatern ligger sedan 1977 i Kärrtorp centrum. Teatern låg från början på Österlångsgatan i gamla stan. Beslutet för skådespelarna att välja en frigrupp ute i förorten framför en trygg anställning på en institutionsteater var ett djärvt steg men ledde snabbt till idel succéer och satte Turteatern och Kärrtorp på kulturkartan.

I augusti 2008 tog Turteatern ännu ett djärvt steg och överlät den konstnärliga ledningen av teatern till tre unga skådespelare och regissörer som alla tre hade varit med och startat UngaTur. Trojkan består av Erik Holmström, Carina Ehrenholm och Nils Poletti. Med i ledningsgruppen finns också Robert Sjöblom som senior adviser. Detta innebär en nystart för teatern.

Vi vill verka för en genreöverskridande, experimentfylld scenkonst och därmed bli en färgstarkare och rikare teater, en teater för vår samtid. Vårt mål är att bli det vassaste och mest lustfyllda alternativet för såväl den unga som den äldre publiken. En teater utan konventionella gränser, där högt och lågt blandas och där våra starkaste ledstjärnor är lust, reflektion, respektlöshet och kärlek.

Vi har börjat vårt första år med ett polskt år där vi har fördjupat oss i den fantastiske polske författaren och dramatikern Witold Gombrowicz. Med hans texter gör vi allt från storslagen zombieteater till enkel soppteater i foajén medan hans bastardroman De besatta går som följetong på Öppen scen en gång i månaden. Vi har dramatiserat hans roman Ferdydurke och har urpremiär av en barnföreställning inspirerad av Gombrowicz texter. Vi har även ett samarbetsprojekt med Barnkulturprojektet Rätten till respekt som har gjort föreställningen Barnrepubliken. Pjäsen bygger på den polske barnläkaren Janusz Korczaks tankar om barns rätt till respekt.

Efter vårt polska år kommer vårt nästa tema vara barn! Vi vill vidga, förnya och förflytta barnteaterscenen. Ni kommer att hitta oss i en dunge i skogen eller i kulvertarna under Reflexen. Håll utkik!

Turteatern spelar till stor del på hemmascenen Reflexen men turnerar också regelbundet både inom Stockholm och runt om i Sverige. Även turnéer längre bort har förekommit, såsom Bolivia, Estland, Finland, Irland, Mexico, Polen och Storbritannien.

Turteatern bedriver även dramaundervisningen på Kärrtorps gymnasium och varje år sätter avgångseleverna upp en slutproduktion på Reflexen.

Ingen av dem som var med i Turteatern vid starten eller flytten till Kärrtorp finns kvar i ensemblen idag. Men grundtanken, att spela där publiken bor, lever vidare och är en ledstjärna och utmaning också för dagens skådespelare.
Turteaterns stolta historia

1970 hoppade några skådespelare av från Stockholms stadsteater och startade Turteatern i Gamla stan i Stockholm. Man ville göra engagerad teater. Teater som berörde och nådde vanliga människor. Grundarna var Thor Hartman, Leif Forstenberg, Tommy Johnson, Gösta Ekman, Thorsten Wahlund, Sonja Lund, Malle Jöever, Lena Dahlman, Sten Lonnert, Christer Boustedt och Peter Schildt. Dessutom bestämde man sig för att spela svensk dramatik och man samarbetade med författare som Sara Lidman, Henning Mankell, PC Jersild och "husförfattaren" Birger Norman.

De första två föreställningarna, "Marta, Marta" och "De bordlagda", blev direkt succéer och sen var det igång. Turteatern blev den teater som alla bara måste se. 1977 beslöt man att lämna Gamla stan och flytta ut i förorten och spela där människorna bor och att aktivt söka nya publikgrupper. Biografen Reflexen i Kärrtorps centrum byggdes om för att även fungera som teaterscen.
Hur det hela började

1970, en sommarkväll i ett vardagsrum på Johannesgatan i Stockholm, satt några skådespelare från Stockholms stadsteater. Man var trött på de anonyma institutionsteatrarna som bara nådde en ytterst begränsad publik och hade en förutsägbar repertoar. Man planerade att starta en helt ny teater. Det var Thor Hartman, Leif Forstenberg ,Tommy Johnson och kanske någon till. Turteatern var född!

Man visste att Marsyas teatern på Österlånggatan 13 i Gamla stan var ledig och det blev Turteaterns hemmascen och bas. Namnet Turteatern är fortfarande mycket omdiskuterat och vad står det egentligen för? Enligt en av grundarna, Thor Hartman, och vem vet om inte han, står det för "Teater Utan Reaktionärer".

Några av deras kollegor på Stadsteatern anslöt genast även fast alla fick halvera sina löner- och de var nog inte höga då heller. Enligt tidningen "Storstaden" var "det första gången i Sveriges teaterhistoria som en hel grupp skådespelare vågat ta steget direkt från de stora, institutionella teatrarna till den kollektivt ledda teatern. De har gjort det för att de är övertygade om att skådespelaren gör ett bättre jobb, om han eller hon får samverka på ett sånt sätt, som innebär att skådespelarna tar ett gemensamt ansvar för arbetet." (1970-10-08)

Dessutom ville man ha öppenhet och medbestämmanderätt för man var trött på den gamla auktoritära teatern och nu ville man för första gången få pröva att aktivt utforma verksamheten och också solidariskt dela ansvaret för de beslut som fattades. Även det ekonomiska ansvaret.
Programförklaringen löd:

"Vår ambition är att - utifrån vår lilla lokal i Gamla stan - arbeta för en teater som till form och innehåll kan engagera och roa en stor publik. Denna publik hoppas vi kunna få möta på arbetsplatser, föreningsmöten, skolor, sjukhus, fängelser, gator och torg i förorter, utanför Stockholm och naturligtvis i vår källarteater."

Ett viktigt ställningstagande var också att spela enbart svenska författare och man hade direkt två succeér, "De bordlagda" av Birger Norman, som blev "husförfattare", och "Marta, Marta" av Sara Lidman. Turteatern blev den teater alla bara måste se, alla institutionsskådespelare och andra vallfärdade för att se vad som var i görningen, "den nya teatern".

Under några år i början av 1970-talet spelade Turteatern så mycket i Värmland att man köpte in Östanås gård, en IOGT-lokal perfekt att spela teater i. Från början var det två "systerteatrar" men man separerade efter några år. "Turteatern i Värmland" lades ner 1993.
Så här fortsatte det

Sju år senare tog man ett nytt "definitivt ställningtagande för förortspubliken och emot koncentrationen av kulturlivet till innerstan /.../ en verklig pionjärinsats" skrev man i sin egen tidning, "Turlistan" 1978. Hösten 1977 packades trunkar och strålkastare ner från teatern i Gamla stan. Samtidigt spikades de scengolv och målades för fullt i den gamla biografen Reflexen i Kärrtorp. Och så flyttade Turteatern. Huvudstadens första fasta ytterstadsteater var ett faktum. Försöket var djärvt. Skulle det gå att spela teater utanför tullarna? Skulle folket söder om söder gå på teater på hemmaplan?

26 år senare och efter ett sjuttiotal produktioner kan man nog säga att det djärva försöket lyckades bra. Under årens lopp har teatern byggt upp ett fruktbart samarbete med olika föreningar, skolor, organisationer och med människorna i stadsdelen och lyckats locka en publik både från förorter och innerstaden.